Jag hade länge tänkt skriva ned några tankar om etik, inte så mycket för att komma med svar som för att brottas med frågorna. Hur kan vi leva med varandra i en stad, ett land och en värld som riskeras att söndras av ömsesidiga fördomar, våldsbejakande och bristande reflektion?
Någonstans har jag alltid tänkt att nästan-kärleken är det överordnade tolkningsraster som vi måste använda för självrannsakan och kritiskt granskning av samhället i stort, men är det verkligen så? Och hur gör man i praktiken?
